Fakta om Tanums Hällristningar

Hällristningarna i Tanum är bilder som knackats in i berget under bronsåldern och början av järnåldern, 1 700–300 f.Kr. ”Ristning” är egentligen ett missvisande ord. Bilderna bultades in i berget med knackstenar och verktygen hittas ibland vid arkeologiska utgrävningar intill hällarna. Det är sällan vardagen som avbildas, bilderna verkar snarare att ha med makt, ritual och krigarideal att göra.

I Tanums världsarv finns drygt 600 kända platser med hällristningar. Idag ligger platserna några kilometer in i landet men när bilderna gjordes låg många av dem i direkt anslutning till dåtidens hav. Landhöjningen har sedan bilderna skapades, gjort att dessa hällar nu ligger mellan 9 och 17 meter över havet. Andra hällristningar ligger högre och har därför aldrig haft direkt kontakt med havsstranden, ett exempel är Fossum som ligger på drygt 40 meter över havet. Skepp är ett vanligt motiv på hällarna, oavsett om de legat nära bronsålders hav eller inte. Den maritima kopplingen behöver alltså inte vara geografisk, förekomsten av skepp speglar snarare att resan över vattnet var en viktig företeelse i många delar av bronsålderns samhälle och kultur.

Vad föreställer hällristningarna?

Trots att det finns tiotusentals enskilda hällristningar är motiven ganska få. Det vanligaste är de runda prickarna som kallas skålgropar, andra återkommande bilder är skepp, människor och djur. Motiv som inte är lika vanliga är fotsulor, cirklar, vagnar, träd, årder (plogens föregångare), händer, nätfigurer och vapen. Det svåra med hällristningar är oftast inte att se vad de föreställer, utan att förstå varför hällristaren gjorde bilden. Vi kanske aldrig kommer att förstå hällristningarna fullt ut, men bara genom att se på de motiv som valts ut kan vi lära oss så mycket om bronsåldersmänniskans värld.

Läs mer om hällristningarnas motivvärld här.

Hur vet vi hur gamla hällristningarna är?

Det finns några olika sätt att åldersbestämma hällristningar. Det vanligaste är att jämföra bilder av föremål med verkliga arkeologiska fynd samt genom att titta på skeppsavbildningar inristade på föremål från bronsåldern. Föremålens ålder går att bestämma genom till exempel föremålskronologier eller C14-datering. Antagandet är att om avbildningen och föremålet ser likadana ut, så är de lika gamla.

Det finns några få hällristningshällar som ligger på ett sätt i landskapet att går det att använda landhöjningen för att ta reda på hur gamla bilderna är. Till exempel finns det en teori om att hällristningarna som ligger längst ner på Gerumhällen inte kan vara från början av bronsåldern, för då låg den delen av hällen under vatten.

När hällristningar ligger ovanpå varandra går det ibland att avgöra vilken bild som knackats in först. Genom att studera dessa så kallade överhuggningar är det möjligt att skapa en relativ kronologi. Den berättar inte exakt hur gamla bilderna är men däremot vilken ristnings som gjorts först.

Många av hällristningarna är gjorda under en mycket lång period och bilder som ligger några centimeter ifrån varandra kan vara gjorda med flera hundra års mellanrum. Det är därför omöjligt att läsa hela hällar som en enda berättelse. Men ibland går det att se att flera bilder hänger ihop, som till exempel brudparet på Vitlycke eller ryttarstriden vid Litsleby. Det finns hällar där de flesta bilder är mycket lika varandra i stil och utförande, då går det att anta att hällristningen tillkommit under relativt kort tid. Ett exempel i världsarvet är Fossumhällen där alla båtar ser likadana ut och människorna verkar alla vara stöpta i samma form.

När upptäcktes hällristningarna?

Första gången då en hällristning från världsarvet i Tanum omnämns är 1751 då överste Johan Mauritz Klinckowström skriver: ”Uti Tanums socken icke långt från hafwet har jag äfwen besedt en berghälla, uti hvilken finnes uthuggen en man med spjut i handen, hwarom berättelsen är, att en skottsk anförare blifvit uti gamle härfärder under flyktandet slagen och den ställning hvaruti han igenfunnits uti berget uthuggen”. Det är den så kallade Spjutguden på Litslebyhällen som beskrivs.

Det systematiska studiet av hällristningarna inleds under 1800-talet då arkeologi kommer i gång som vetenskap. Carl Georg Brunius, som var prästson från Tanum, gjorde 1815–1818 avbildningar av flera av de stora hällarna i området. 1845 besöker fornforskaren och prästen Axel Emanuel Holmberg Tanum och avbildar bland annat Vitlyckehällen. Under 1900-talet har upprepade inventeringar gjort att antalet kända hällristningar skjutit i höjden. 1969 fanns det 1 200 kända ristningar i hela Bohuslän, tjugo år senare hade antalet vuxit till 2 300. Idag (2023) ger en sökning på hällristningar i Bohuslän i Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöregister nästan 4 200 träffar.

Det är däremot svårare att veta hur länge hällristningarna varit kända bland folk i bygden, eller om de någonsin varit bortglömda. Det finns många exempel på boningshus som ligger nära, eller ovanpå, djupt huggna och tydliga hällristningar och det är svårt att tro att man inte sett bilderna. Skålgroparna, eller älvkvarnar som de också kallas, har dessutom haft en roll i folktron ända in på 1900-talet. Det finns alltså mycket som talar för att bilderna som finns inhuggna i berget varit kända mycket längre än när de första gången uppmärksammades av akademiker.

Finns det fler hällristningar att upptäcka?

När de stora hällarna avbildades under 1800-talet såg landskapet i Bohuslän annorlunda ut. Det fanns nästan ingen skog och många hällar som nu ligger under jord var framme i dagen. Förutsättningarna att hitta hällristningar var alltså bättre än vad de är idag och gissningsvis har de allra största hällarna därför påträffats. Däremot finns det helt säkert mindre ristningar kvar att hitta, vilket styrks av att många ”nya” hällar ser dagen ljus varje år.

Syns hällristningarna?

Hällristningar kan vara svåra att se – många är mycket grunt huggna och är dessutom i många fall skadade av vittring. För att de ska bli lättare att uppleva har bilderna på runt tio hällar, av de drygt 600 som finns i världsarvet, fyllts i med färg. Färgen som finns på ett antal av besökshällarna är alltså inte från bronsåldern, utan ett sätt att visa för besökarna hur hällristningarna ser ut. Färgen är inte heller ett försök till rekonstruktion av hur ristningarna såg ut när de gjordes och användes: säkra spår av forntida färg i ristningarna har inte hittats.

Läs mer om målning av hällristningar här.

Ett tips för att lättare se omålade ristningar är att besöka hällarna när det är mörkt och lysa på dem från sidan med en ficklampa. Skuggorna i ristningarna gör bilderna mycket tydligare. Beroende på hur hällen ligger i landskapet kan det bli samma effekt på morgonen eller eftermiddagen. Bilderna syns också bättre när berghällen är blöt, till exempel efter regn.