Geologi och vittring

Den bergart som Tanums hällristningar är inknackade i kallas Bohusgranit och finns från Gullmarsfjorden i söder till Østfold i norr. Bohusgraniten bildades för 920 miljoner år sedan, 15 kilometer under den dåvarande markytan. Den yta som bilderna är gjorda på slipades släta av den senaste istiden som startade för 115 000 år sedan och varade till för 11 600 år sedan. Efter istiden låg Bohuslän under havsytan men sakta började den av isen nedtryckta jordskorpan fjädra tillbaka. De bergytor som bilderna är inknackade i började komma upp ovanför havsytan för ungefär 5000 år sedan.

Graniten vittrar bort

Hällristningarna är mycket känsliga för vittring eftersom de ofta är så grunda, det är inte mycket berg som behöver försvinna för att bilderna ska suddas ut. Vittringen börjar när berget kommer i kontakt med regnvatten eller kondens som löser upp de minst motståndskraftiga mineralerna. Detta leder till att större och större ytor påverkas och att hållfastheten med tiden blir sämre. Det försvagade berget kan då angripas av mer aggressiv vittring, till exempel frostsprängning, som kan bryta loss mycket berg på kort tid.

Vittring kan också verka skyddande – mineraler och oxider som frigörs vid vittring kan lägga sig på ytan och på så sätt hindra att berget tar upp vatten. Tyvärr har det under de senaste 100 åren använts starka kemikalier för att rengöra ristningarna. De skyddande skikten har då försvunnit och graniten har åter börjat ta upp vatten så att vittringen kan fortsätta med förnyad kraft. Förutom påverkan utifrån, som till exempel frostsprängning och obetänksam rengöring, spelar granitens kvalitet stor roll för hur snabbt och mycket den vittrar. Vissa hällristningar har helt försvunnit medan andra är nästan i originalskick.

Tidigare fanns uppfattningen att det var försurat regn som var den viktigaste orsaken till vittring. Det har visat sig vara en felaktig slutsats som antagligen var inspirerad av det verkliga problemet med att byggnadsverk och konst utförda i andra bergarter vittrar bort i Europas stadskärnor. Graniten är i sig själv sur och står därför emot surt nedfall väl, till skillnad från till exempel kalksten och marmor.

Vad kan vi göra?

Det viktigaste vi kan göra för att skydda ristningarna är att hålla dem torra och se till att de har en jämn temperatur. Vatten kan avledas med sandsäckar som läggs ovanför hällarna och svårt skadade ristningar kan täckas över med vattentäta och isolerande material som samtidigt kan släppa ut kondens. Övertäckning hindrar också till exempel lavar och alger från att växa på berget, växter som annars kan medverka till att berget vittrar. För att rengöra graniten används etanol som dödar växtlighet och förhindrar ny påväxt samtidigt som den inte påverkar den skyddande ytan på berget.

Ett viktigt arbete för att bevara hällristningarna är att göra bilder av dem och dokumentera hur de ser ut. Detta arbete är också viktigt för att föra forskningen om hällristningarna framåt. Bilderna görs lättillgängliga för arkeologer och andra intresserade via publikationer och webben.