Vad är världsarv?
Under 1900-talet har många kulturarv skadats i krig och hotats av ökande industrialisering och urbanisering. Mellan de två världskrigen började därför Nationernas Förbund att arbeta med att stärka skyddet för kulturlämningar. 1945, i slutet av andra världskriget, bildades Förenta nationerna och UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization) som fortsätter arbetet och 1954 kom Haag-konventionen som skyddar kulturföremål i krig.
När Egypten började bygga Aswandammen 1959 riskerade Abu Simbel-templen som uppfördes av Ramses II 1200 f.Kr. att läggas under vatten. Egypten och Sudan vädjade till UNESCO om hjälp. Efter en internationell kampanj bidrog femtio länder tillsammans med de 80 miljoner dollar som behövdes för att flytta templen. Räddningsinsatsen satte fingret på att internationellt samarbete är nödvändigt för att rädda mänsklighetens kulturarv. Idag är Abu Simbel en del av världsarvet ”Nubian Monuments”.
Tillsammans med det nybildade ICOMOS (International Council on Monuments and Sites) utvecklade UNESCO en konvention som skulle skydda världens kulturarv. Tillsammans med flera miljögrupper arbetade också USA för att även naturarv skulle komma med i konventionen. Natur och kultur ses ibland som varandras motsatser, men i konventionens ögon har de samma värde. Ett arv behöver heller inte vara något gammalt, det kan lika gärna vara samtida lämningar som visar en viktig fas i mänsklighetens historia.
När Världsarvskonventionen antogs 1972 i Paris var en grundläggande tanke att det finns lämningar som är angelägna för alla människor i hela världen och att vi tillsammans ska arbeta för att bevara våra världsarv för kommande generationer. Tanken med världsarv är inte bara att skydda jordens unika kultur- och naturskatter utan också leda till ömsesidig respekt och solidaritet mellan människor, kulturer och stater.
USA var det första landet som skrev under konventionen 1973 och 1975 trädde den i kraft. Sverige undertecknade den 1984. Konventionen har undertecknats av 194 stater (2020).
Läs mer om UNESCO och världsarvskonventionen och -listan:
Länk till Riksantikvarieämbetets världsarvsida
Länk till World Heritage Centre – UNESCOs världsarvssida
Vad händer när en plats blir världsarv?
För att få med en plats på världsarvslistan behöver statsparten (d.v.s. i vårt fall Sverige) kunna visa att man har möjligheter och resurser att skydda och förvalta den. Förutom att det ska finnas en lagstiftning som möjliggör skydd och myndigheter som ser till att lagstiftningen följs, så uppmuntras statsparten att verka för att världsarven får en roll i samhällsplaneringen, att världsarvet har en levande funktion i samhället (till exempel som besöksmål), att det ska utföras vetenskaplig forskning relaterat till världsarvet, att det anställs någon som tillhandahåller service osv. Allt detta behöver alltså vara på plats innan en plats kan bli världsarv.
Ett världsarv i Sverige har inget starkare skydd än vad det skulle haft om platsen inte var världsarv – hällristningarna i Tanum skyddas av samma kulturmiljölag före och efter att området kom med på världsarvslistan. Det finns i dagsläget heller ingen särskild statlig finansiering för skydd och förvaltning av Sveriges världsarv.
Det finns enligt världsarvskonventionen inga krav på mark- eller fastighetsägare att göra världsarv tillgängliga för besökare. Däremot säger världsarvskonventionen att statsparten ska stärka allmänhetens uppskattning för världsarven och öka skyddet genom utbildnings- och informationsinsatser: ett arbete som underlättas om platserna är tillgängliga. Det ligger alltså i statsparternas intresse att arbeta för att platserna är publika. I Tanums fall görs det genom avtal om nyttjande mellan Länsstyrelsen och markägare vid besöksmålen.
Andra världsarv i Sverige
Sverige har 15 världsarv, 1991 upptogs Drottningholms slottsområde som första område på listan och det senaste är Hälsingegårdarna (2012). Sverige har idag en restriktiv hållning när det gäller att nominera nya världsarv. Fördelningen av världsarv är globalt sett ojämn och världsarvskommittén ser därför gärna att länder som redan är väl representerade avstår från nya nomineringar.
Läs mer om Sveriges världsarv på Riksantikvarieämbetets hemsida.
